Julia

Jag kikade ut över alla människor som hade samlats. Vissa viskade med grannen, andra blickade förväntansfullt mot dörren. Själv kände jag hur hjärtat slog hårt, på ett sådant sätt som det bara kan göra när något så stort ska hända och jag tittade upp i det mycket detaljerat målade taket. Jag skulle få en till syster. Plötsligt bröt en ton sorlet och alla reste sig upp. De flesta damerna rättade snabbt till kläderna innan portarna slogs upp. Och där kunde vi se dem. Mina ögon ryckte till och fylldes av tårar. Sakta gick de fram, följda av de närmsta vännerna. Hon i vit, lång klänning. Han klädd i elegant väst och frackett(?). De ägde världen en stund, ett ögonblick var deras och de fick alla världens problem att blekna.
"Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken" (1Kor 13:13)