Syskonbarn
Nu har jag äntligen kommit tillbaka efter några veckors praktik. Har spenderat helgen i Norrköping och försökt komma tillrätta här. Känner mig inte riktigt hemma än. Men jag antar att det kommer så småningom.
Idag har två av mina syskonbarn varit och hälsat på (och deras föräldrar såklart). De är verkligen fantastiska. På tal om fantastiska syskonbarn så har jag nyss fått ett till. Melvin (a k a lille säl) har spridit glädje här på jorden i några veckor nu, han är så söt att jag vill kidnappa honom, men det har inte gått eftersom han är under stenhård bevakning 24/7. Attans. Men söt som få är han i alla fall. Och här får ni bildbevis.
Så himla gullig.
Annars händer lite allt möjligt i mitt liv just nu. Ska se LHC-HV på o'learys imon.. Spännande. Och nej. Jag har såklart inte börjat heja på LHC, trots att jag bor i Östergötland..
Sitter för övrigt och lyssnar på mysmusik ikväll, för tillfället är det Kristofer Åströms ljuva stämma som sakta uppfyller mitt inre. Han sjunger mest om kärlek och smärtan av att få hjärtat krossat. Tänk att man kan göra något så vackert av något som gör så ont. Skickligt.
På tal om brustna hjärtan så lyssnade jag på P3 härom dagen. De diskuterade hur det egentligen låter när hjärtat brister. En sa att det säkert lät som en gris som skrek av smärta, en annan menade att hennes hjärta antagligen skulle låta mer som en ledsen hundvalp. Själv skulle jag vilja tro att mitt hjärta låter mer som ett avgrundsskri. Ni vet, som en man som har förlorat allt han har kärt och har gått igenom alla tänkbara känslor: ilska, sorg och allt däremellan. Han har kastat saker omkring sig, slutat äta och stängt in sig i ett rum i flera dagar. När han till slut kommer ut så finns det inget kvar. Bara smärtan. Det enda han kan göra är att falla ner på knä och skrika allt vad lungorna orkar. Så skulle det nog låta. Eller så skulle det vara som en ensam människas sista andetag, då när inte ens hoppet finns kvar och det enda hon kan göra är att sakta somna in. Kanske skulle det låta så. Något dramatiskt och vackert i alla fall.
Dags att byta musik tror jag.
Sov gott världen.
Julia
Idag har två av mina syskonbarn varit och hälsat på (och deras föräldrar såklart). De är verkligen fantastiska. På tal om fantastiska syskonbarn så har jag nyss fått ett till. Melvin (a k a lille säl) har spridit glädje här på jorden i några veckor nu, han är så söt att jag vill kidnappa honom, men det har inte gått eftersom han är under stenhård bevakning 24/7. Attans. Men söt som få är han i alla fall. Och här får ni bildbevis.
Så himla gullig.
Annars händer lite allt möjligt i mitt liv just nu. Ska se LHC-HV på o'learys imon.. Spännande. Och nej. Jag har såklart inte börjat heja på LHC, trots att jag bor i Östergötland..
Sitter för övrigt och lyssnar på mysmusik ikväll, för tillfället är det Kristofer Åströms ljuva stämma som sakta uppfyller mitt inre. Han sjunger mest om kärlek och smärtan av att få hjärtat krossat. Tänk att man kan göra något så vackert av något som gör så ont. Skickligt.
På tal om brustna hjärtan så lyssnade jag på P3 härom dagen. De diskuterade hur det egentligen låter när hjärtat brister. En sa att det säkert lät som en gris som skrek av smärta, en annan menade att hennes hjärta antagligen skulle låta mer som en ledsen hundvalp. Själv skulle jag vilja tro att mitt hjärta låter mer som ett avgrundsskri. Ni vet, som en man som har förlorat allt han har kärt och har gått igenom alla tänkbara känslor: ilska, sorg och allt däremellan. Han har kastat saker omkring sig, slutat äta och stängt in sig i ett rum i flera dagar. När han till slut kommer ut så finns det inget kvar. Bara smärtan. Det enda han kan göra är att falla ner på knä och skrika allt vad lungorna orkar. Så skulle det nog låta. Eller så skulle det vara som en ensam människas sista andetag, då när inte ens hoppet finns kvar och det enda hon kan göra är att sakta somna in. Kanske skulle det låta så. Något dramatiskt och vackert i alla fall.
Dags att byta musik tror jag.
Sov gott världen.
Julia
